Under tjugo år, 80- och 90-talet, var Noam Chomsky paria i Sverige. Enmansförlaget Epsilon press gav under denna tid ut åtta av Chomskys böcker på svenska — ingen av dessa recenserades i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Expressen. Under ett kort medarbetarskap på SvD fick jag igenom förslaget att recensera en av hans böcker, men blev likväl refuserad med motiveringen att Chomsky var "extremist".

Än idag är Chomsky en persona non grata i ledande publicistiska kretsar men hans böcker når ut som aldrig förr, han äger stort inflytande och kan inte längre förbigås. Förklaringen till detta är att Ordfront gjort honom till sin huvudförfattare, med fem titlar de senaste fyra åren. Ordfront är nämligen en kulturell motståndsrörelse. Med 30 000 medlemmar spelar dess ställningstaganden och publikationer roll.

I samma ideologiska läger som Chomsky återfinns Diana Johnstone. Ordfront har inte publicerat hennes böcker men i tidningen Ordfront Magasin nr 7/8-2003 väl gjort en längre intervju med henne. Hon framför där ett tjugotal teser om Balkankrigen som avviker från eller kompletterar den bild vi under åren serverats av våra vanliga media. Johnstone uttrycker sig annorlunda och något mindre precist än filosofen Chomsky, men jag tror inte det är någon av hennes teser som inte Chomsky helt eller delvis skulle instämma i. De flesta är faktiskt okontroversiella och de som ändå är det, där handlar det mest om definitionsfrågor — t ex för vilken typ av historiska övergrepp man vill reservera begreppet folkmord (reducera Förintelsen eller reducera Bosnien — det är frågan).

Maciej Zaremba har i Dagens Nyheter (3 och 14/11) anklagat inte bara Johnstone utan även Ordfront för historierevisionism och vänsterfascism p g a ovannämnda artikel. Dessa anklagelser har utan fördjupning upprepats av ett veritabelt mediedrev. Kultursidor, ledarsidor, krönikörer, tv, radio — överallt har det blivit en allmän sanning att Ordfront är "brunvänster" och att publiceringen av artikeln är en skandal av stora mått.

För ett drygt år sedan (13/10-02) skrev samme Zaremba i samma Dagens Nyheter följande om Chomsky: "I Chomskys historieskrivning har Milosevics tio år av massakrer aldrig ägt rum. Inga kvinnor har våldtagits, Sarajevo har aldrig belägrats, ingen Karadzic eller Mladic har synts fylla massgravarna. Srebrenica nämns visserligen, men skulden faller på USA … Jag vet inte om det mest obscena ligger i Noam Chomskys historierevisionism (han framträder ju som Slobodan Milosevics egen Faurisson) eller i att han egentligen varken bryr sig om Milosevic, dennes offer eller de andra svårstavade varelserna på Balkan. Deras öden är ju bara till för att bekräfta världsbilden hos trosfränder i San Francisco och Stockholm."

Chomsky och Ordfront överlevde den attacken. Zaremba är kanske inte rätt man att fara med anklagelser om historierevisionism, som själv i flera böcker och artiklar bagatelliserat såväl den polska som litauiska antisemitismen omkring andra världskriget (se min bok Bunta ihop och slå ihjäl dom, s. 110-130). Men framför allt handlade det om att Ordfront med sin medlemsbas och sitt goda renommé inte behöver bry sig om en enskilda skribenters grundlösa anklagelser.

Med Diana Johnstone blev dock trycket för stort. När anklagelserna om fascism blev "allmän sanning" ville ingen längre befatta sig med artikeln eller dess upphovsman, varken i media eller, så vitt jag vet, på Ordfront. Det som hänt i föreningen Ordfront liknar en intellektuell och moralisk kollaps. Men inte för att man publicerade artikeln, utan att man plötsligt tog avstånd från den.

Ta bara Leif Ericsson, ansvarige utgivarens, utveckling. Denna långa artikel med starka uttalanden om en stor nutidstragedi måste han ha nagelfarit före publicering. Han kan ha haft invändningar men han lät den gå till tryck. Läsarnas egna reaktioner (i nr 10/03) blev osedvanligt starka, med protester och prenumerationsuppsägningar. Jag antar att Ericsson då läste om artikeln eftersom han i samma nummer försvarade publiceringen.

Sedan kom Zarembas svåra beskyllningar som genast fick eko i andra tidningar. Förmodligen läste Ericsson om artikeln ännu noggrannare innan han återigen, denna gång i DN 13/11-03, drog den rimliga slutsatsen att "genom smutskastning vill Dagens Nyheter och Zaremba tysta Ordfront".

Men drevet intensifierades och Ericsson gjorde 12 dagar senare avbön i DN (25/11): "Jag gjorde fel". Det är svårt att tolka denna helomvändning som intellektuellt grundad: vad skulle Ericsson ha upptäckt under en fjärde granskning av artikeln, som inte tidigare gick att upptäcka, i synnerhet som felen i artikeln nu påstås vara så grova?

En förklaring är kanske Ordfronts styrelses inställning, publicerad på hemsidan (23/11): "Ordfronts föreningsstyrelse anser att det var fel att publicera intervjun med Diana Johnstone. Vi anser att artikeln brast i källgranskning och var för okritisk mot hennes ståndpunkter. Ett problem var också att ståndpunkterna som framfördes i artikeln felaktigt kunde uppfattas som Ordfronts och att inga alternativa synsätt presenterades."

Läs citatet noga. Varje invändning som framförs gäller nämligen för i stort sett varje normal Ordfront-artikel: intervjuerna är positiva, källgranskning sällan förekommande och det är alltid skribenterna som står för innehållet. Ett bra exempel på varför alternativa synsätt aldrig presenteras i direkt anslutning till en artikel är att Björn Eklund, som gjorde intervjun med Johnstone, under femton år som redaktionssekreterare publicerat ett tjugotal Balkanartiklar ur alla tänkbara vinklar.

Ett mediedrev har lyckats skrämma Ordfront till att ge upp sitt existensberättigande — att föra fram alternativa synsätt i förhållande till etablerade sanningar. I detta fallet har ansvarige utgivaren och föreningens styrelse gjort gemensamt haveri — de har gjort den "allmänna sanningen" till en erkänd sanning. Fullbordat faktum.

Ordfront har nu bara två alternativ. Antingen fortsätter man uppgörelsen med påstådd historierevisionism och avsäger sig bekantskapen med Noam Chomsky. Zarembas anklagelser mot honom är ju än allvarligare än de mot Johnstone. Ordfornt får väl bränna t-tröjorna med Chomskys profil och makulera hans nyss utgivna fem böcker. Det är nämligen svårt att tro att drevet kommer skona den man, Chomsky, som arbetar i samma tradition som Diana Johnstone och om henne skrivit att hon "länge varit den mest informativa kommentatorn om europeiska angelägenheter" (Man kan inte mörda historien, s.114). En sådan uppgörelse från Ordfronts sida kommer dock knappast innebära annat än att föreningen inom kort upplöser sig själv. Då återstår Aftonbladets kultursida för radikal samhällskritik — åtminstone någon tid.

Eller så tar Ordfront och påminner sig om sin uppgift. Att fortsätta sprida motbilder. Med överhängande risk att dra på sig etablissemangets ogillande. Med risk att föra fram ett och annat obehagligt ifrågasättande, obehagligt även för dem man minst av allt vill såra. Också en och annan överilad tolkning. Ett och annat misstag. Men en journalistik och en utgivning som i det stora hela hjälper till att nyansera och utveckla debatten, förse läsare med argument och information. En av få aktörer som kan hjälpa oss att göra en bättre värld möjlig.

Som skribent och medlem sedan mer än tio år, och numera även författare på Ordfronts förlag — men framför allt som medborgare och läsare - hoppas jag naturligtvis att styrelsen ska tänka om och välja den mer konstruktiva utvecklingslinjen.