Jag har sedan 1992 skrivit om de nutida Balkankrigen, mestadels i Svenska Dagbladet. Var även initiativtagare till det upprop mot Natos bombningar av Jugoslavien som publicerades i Aftonbladet 29 mars 1999 och så småningom undertecknades av ca 3000 personer. Min uppfattning finns redovisad i min bok Ont blod (Manifest, 2001)

Mitt syfte var och är pacifistiskt, att hindra och lindra militära lösningar på konflikter. Det medel jag valt är att söka sanningen bakom påståenden i debatten och att söka efter eventuella motbilder till de förenklingar som serveras av krigsivrarna.

Jag har alltid försökt skilja på förklaring och ursäkt, att förstå den ena sidans övergrepp innebär inte att man ursäktar dessa övergrepp, men den kunskap och insikt man förhoppningsvis får kan göra det lättare att förebygga nya situationer som leder till övergrepp. Versaillesfredens betydelse för Tysklands väg till ytterligare ett världskrig är ett klassiskt exempel på sådan förståelse.

Huvudorsaken till att krigen i Jugoslavien bröt ut är att federationen föll samman för snabbt och utan ömsesidighet. Med nationellt sinnade regeringar i såväl Kroatien och Bosnien som Rest-Jugoslavien, samtidigt som stora minoriteter levde kvar inom de nya delrepublikernas gränser, blev inbördeskrig svårundvikligt. Det fanns flera dimensioner på konflikterna, t ex rik-fattig och stad-landsbygd, och därtill ett blodigt historiskt arv där senast, under Andra världskriget, framför allt serberna (tillsammans med judar) utgjorde föremål för ren folkmordspolitik från framför allt kroaternas men även bosniernas sida.

Serberna hade konstitutionell rätt att ingripa mot delrepublikernas ensidiga utbrytning. Serberna hade framför allt de överlägset största befolkningsgrupper som plötsligt befann sig vara diskriminerade minoriteter i nyutropade nationer. Sammantaget kan detta förklara varför serbiska övergrepp säkerligen var de mest omfattande under krigen - de hade mest att förlora samt tillgång till den federala krigsmakten. Men det ursäktar inget.

Det är alltså mitt bestämda intryck att serberna ansvarade för flest övergrepp under konflikten, men det är en kvantitativ skillnad. Olika sorters övergrepp, mord, etnisk rensning, våldtäkter förekom på alla sidor. Den största enskilda rensningskampanjen var sannolikt den av Krajina 1995, utförd av kroater med den serbiska minoriteten som offer.

På presidentnivå menar jag att Serbiens Milosevic och Kroatiens Tudjman var de största krigsmakarna, där inbördes territoriella tvister inflätades med en gemensam ambition att dela på Bosnien. Men Bosniens Izetbegovic med sin öppet deklarerade nationalism bidrog även han till förutsättningar för ett inbördeskrig.

Det lokala jugoslaviska ansvaret är stort men fråntar inte de internationella aktörerna deras ansvar för att sönderfallet av Jugoslavien, och därmed själva krigen, kunde komma till stånd. EU med Tyskland i spetsen och USA drev i olika faser på krigsutvecklingen. Dessförinnan hade de internationella låneinstituten ställt politiska krav på Jugoslavien som bidrog till landets söndring.

Tyskland och Österrike ville återknyta de rikaste delrepublikerna, Kroatien och Slovenien, till det gamla habsburgska intresseområdet. I Maastrichtförhandlingarnas känsliga förhandlingsläge drev Tyskland i utpressningsstil fram ett förtidigt erkännande av dessa republikers utbrytning.

Det är här Sveriges och svenskarnas ansvar för första gången kommer in i bilden. Regeringen Bildts utrikesminister af Ugglas besökte under de avgörande veckorna Tyskland oftare än något annat land under hela det året. Regeringen bröt sedan mot en långvarig svensk folkrättslig tradition genom att erkänna de nya staterna trots att dessa inte uppfyllde de folkrättsliga kraven på nya nationer eller var antagna av FN. Något liknande har mig veterligen inte skett i svensk historia, varken förr eller senare.

Det diplomatiska spelets krigiska konsekvenser var att utbrytarrepublikerna fick internationellt godkännande för sina förtidiga, ensidiga, okonstitutionella och folkrättsstridiga självständighetsförklaringar. Vilket legitimerade deras påföljande krigshandlingar. I stället för att medla och mildra konflikten, genom att insistera på en långsam och ömsesidig process, drev omvärlden på en upptrappning. Där deltog Sverige som en aktiv aktör.

Det andra tillfället av svenskt inflytande på de jugoslaviska inbördeskrigen var den grupp intellektuella med bl a Wilhelm Agrell, Per Svensson, Bibi Andersson, Jesús Alcalá och Maciej Zaremba, som bildade partiet Sarajevolistan. De krävde militärt stöd åt den bosniska sidan i konflikten och bidrog till att de första bomberna sedan Andra världskriget föll över europeisk mark. Sarajevolistan var med och bombade fram en orättvis fred i Dayton, en bidragande orsak till de konflikter som senare blossade upp.

Tredje gången som svenskt engagemang kan ha påverkat krigen var när Nato angrep Jugoslavien våren 1999. De bombprotester jag deltog i var föga framgångsrika i jämförelse med de tunga publicistiska stöden för bombningarna och den svenska regeringens godkännande av desamma. Ganska snart framgick det även för krigsivrarna att faktaunderlaget till stora delar var fabricerat samt att bomberna mer än något annat fått våldet och flyktingkatastrofen att eskalera. Detta är den viktigaste slutsatsen för att värdera ansvaret för händelserna den våren.

Tre skeden under jugoslaviska nittiotalskrigen där svenska regeringen och opinionen haft något slags inflytande på situationen, förstås aldrig ett huvudansvar men lika fullt ett allvarligt delansvar. Och samtliga fall i en riktning som ökat våldet och urholkat folkrätten, vilket i sin tur skapat sämre förutsättningar att hindra kommande krig, som de i Tjetjenien, Afghanistan eller Irak.

Ur detta perspektiv ter sig Ordfronts och dess redaktör Björn Eklunds ansvar något begränsat. I den artikel om Diana Johnstones syn på de jugoslaviska krigen som Eklund skrivit och publicerat i Ordfront Magasin (nr 7-8/03) är de flesta fakta okontroversiella i den internationella debatten, jag har i åratal mött dem hos respekterade forskare och politiker i Frankrike, England och USA. I många fall är det officiella rapporter från organisationer som FN och Röda korset som är källa.

Jag är inte Eklund eller Johnstone och jag kan i artikeln sakna en mer distinkt användning av begrepp som "folkmord" och "koncentrationsläger" men det är brister som på intet vis motiverar de anklagelser om "brunvänster" eller den upprördhet som ventileras i angreppen från Maciej Zaremba i Dagens Nyheter (3 och 14/11), Thomas Nydahl i Sydsvenskan (13/11), Gamas Tellert i Expressen (13/11) och i ett öppet brev från PEN-klubbens ordförande Ljiljana Dufgran (13/11).

Ordfronts och Björn Eklunds gärning bör bedömas utifrån vad de sysslar med - utgivning. Som mångårig redaktör har Eklund publicerat en mängd bidrag om krigen i forna Jugoslavien. Om det i denna flora vägt över åt något håll så är det åt det jag uppfattar som krigsaktivistiskt och folkrättsstridigt. Eklunds artikel om Johnstone är första gången som Ordfront på allvar söker ge en motbild mot den förhärskande antiserbiska, FN-skeptiska och Natovänliga linje som dominerat svensk debatt genom dessa år. När Ordfront och Eklund på detta vis försöker nyansera debatten, genom en artikel som förvisso inte är invändningsfri men som i förhållande till den förhärskande tolkningen av krigen är högintressant och välgörande, då heter det att Ordfront är vänsterfascistiskt och att Eklund bör avgå.

Vilket ynkligt debattklimat.

Om det fanns en verklig vilja att gå till botten med eventuella svenska ansvar och bidrag till de avskyvärda krigen på Balkan i modern tid då borde de debattörer som nu behärskar scenen med sina stora megafoner ta itu med de tre nyckelskeenden jag nämnt ovan. Flera av dem tillhörde i dessa sammanhang det som jag kallat krigsivrare. Det vore inte bara klädsamt utan för den seriösa debatten och framtida möjligheter att undvika och lindra väpnade konflikter helt avgörande om man kunde ventilera den roll de då spelade. Zaremba t ex kandiderade till EU-parlamentet på Sarajevolistan.