Erik Wijk: Opposition förbjuden!

Publicerad i Expressen/kultur 23/12-03. (Detta är en replik på Per Svensson 20/12, Svensson svarade sedan 28/12.)

Även om han gett en lektion i modern mccarthyism som kan bli klassisk (internet som sekundsnabb guilt-by-association-verktyg i Expressen 16/11) har jag svårt att ta Per Svenssons utfall mot vänsterns påstådda historierevisionism på riktigt allvar.

Per Svensson var, tillsammans med bl a Jesús Alcalá och Maciej Zaremba, ledande inom Sarajevolistan, som 1995 kandiderade till EU-parlamentet med huvudsakligt syfte att kräva militärt understöd till bosnjakerna. Samma grupp applåderade även Natos bombningar av Jugoslavien 1999. (Peter Englund sa dock nej 1999 — mig veterligen den ende ledande företrädaren som tänkte om).

Kanske har Per Svensson prestige att bevaka, men att som intellektuell i ett globalt tidevarv stämpla dem som, utöver de lokala balkanledarnas stora skuld, även vill dra fram ekonomins och omvärldens (framför allt de relativa stormakterna Tyskland, EU och USA) roll i Balkankrigen — att stämpla dem som bruna historieförvanskare i klass med förintelseförnekarna, är inte det en smula löjligt i sin svartvithet?

När nu senast (Expr 20/12) Per Svensson utmålar mig, Nina Lekander, Göran Greider, Eva Moberg, Stefan Jarl, Maria-Pia Boëthius, Gunnar Ohrlander och många fler som fascister eller kryptofascister, faller han återigen in i mediedrevets retorik liksom i en dröm (vaken eller ej) om att decimera det 30 000 medlemmar starka Ordfront som stör hans och övriga etablissemangets bekväma världsbild.

Enögdheten och invektiven kommer från samma håll. Är dess syn på stormakter, folkrätt och militära lösningar så ömtålig att den måste utdefiniera kritiker och debattörer som nassar?
Nej, lägg ifrån dig den bruna färgpytsen och ta ditt jobb på hederligt allvar, Per Svensson. Eller önskar du dig verkligen en debatt där alla tänker maktens rätt? Mot vem ska du då rikta din polemiska penna?