Ordet inkvisition far genom huvudet när jag följer vad som liknar en kampanj mot tidskriften Ordfront i främst Dagens Nyheter och Expressen. Med grova anklagelser om nynazism, folkmordsförnekande och historierevisionism har man i artikel efter artikel angripit meningsmotståndare — i stället för att diskutera sakfrågan.

Men jag är inte ute efter en debatt om debatten, den är värd att föras men inte i första hand. Det viktiga är sakfrågorna.

Under hela 90-talet förmådde västliga medier dåligt göra krigen på Balkan begripliga. Många uppfattade krigen som uppgörelser mellan onda (serber) och goda (kroater, bosnienmuslimer och kosovoalbaner). Däribland fanns särskilt anhängarna av den så kallade Sarajevoligan, som de i den aktuella debatten aktiva Maciej Zaremba och Per Svensson. Men verkligheten var mera komplicerad än så. Mycket återstår att klargöra och nyansera — särskilt då allt det som hänger samman med den nya världsordningen efter det kalla krigets slut.

Det handlar då alls inte enkelt om "folkmord" och om enbart Jugoslavien utan om den storpolitiska fortsättningen, de nya krigen. Världens öden styrs nu av supermakten USA, vars militärutgifter är större än de tolv följande ländernas sammanslagna. Efter bombningarna av Jugoslavien 1999 — i strid mot folkrätten — har Afghanistan och Irak följt, tre i mina ögon ytterst kontroversiella krig. Krigens förutsättningar hänger samman.

Utgångspunkt för den inflammerade debatten är Ordfronts intervju med den amerikanska författaren Diana Johnstone, bosatt i Paris, och hennes "Fools’ Crusade", "Dårarnas korståg", med underrubriken om "Jugoslavien, NATO och falska föreställningar i västvärlden" (Pluto Press London 2003).

I mina ögon är Johnstones bok den hittills viktigaste genomgången av de jugoslaviska sönderfallskrigen. Det innebär inte att den är invändningsfri eller slutgiltig. Men Johnstone gör ett ambitiöst försök att se hur olika faktorer hänger samman i komplicerade historiska processer. Hennes framställning är seriös och bygger på mångåriga studier, texten är full av fotnotshänvisningar. Johnstones utgångspunkt är Natos bombningar av Jugoslavien 1999 och frågan om dessa var rättfärdiga. Den slutsats hon kommer fram till är att så inte var fallet.

Jag är inte ensam om min åsikten om Diana Johnstones bok. Edward Hermans prisar den i en fyllig genomgång (tolv sidor i min utskrift) i vänstertidskriften Monthley Review (02/03). Hennes bok är "väsentlig läsning för var och en som vill förstå orsakerna till, effekterna av, rätt-och-fel om det senaste dussintalet års krig på Balkan", skriver Hermans. "Boken borde vara prioriterad läsning för vänsterorienterade, av vilka många har låtit sig ryckas med av NATO:s propaganda-spärreld, i tron att detta var ett fall där västerländsk intervention genomfördes med goda intentioner och med välgörande konsekvenser", fortsätter han.

Hermans skrev tillsammans med Noam Chomsky "Manufacturing Consent", en standardbok om propaganda. Hans åsikt kan knappast viftas bort. I mina ögon väger Edward Hermans ord tyngre än Zarembas och Svenssons. Ordfronts intervju med henne var viktig. Och till slut är det ju boken som borde diskuteras. I diskussionen som följt intervjun har dock få eller inga hänvisningar gjorts till Johnsons bok.

En rad artiklar har illustrerats med den ikoniska bilden från Bosnienkrigen, den nu klassiska bilden från Trnopolje på en mager man bakom taggtråd, Fikret Alic. Det var just utifrån den bilden som medier i stora delar av västvärlden skapade i mina ögon svartvita klichéer av kriget. Analogier gjordes till andra världskriget, med serber/nazister som ena polen och bosnienmuslimer/judar som den andra. Washingtonbaserade PR-firman Ruder Finn bidrog på Sarajevoregimens uppdrag till att stärka det synsättet. Den svenska debatten nu är ett dystert eko av samma tongångar.

Bilden i fråga blev en starkt bidragande orsak till att USA och senare Tyskland föreslog inrättandet av en tribunal för Jugoslavien i Haag, vilket FN:s säkerhetsråd beslutade om i resolution 780 två månader senare.

Bilden på Fikret Alic, den magre mannen bakom taggtråd , användes som bevis för serbiska dödsläger, "Belsen 92. Horror of the new Holocaust" (rubrik i brittiska Daily Mirror i samband med bildpubliceringen).

Bakgrunden till bilden är denna. Den amerikanske journalisten Roy Gutman publicerade andrahandsvittnesmål om serbiska koncentrationsläger i Bosnien. Västmedierna var på jakt efter bevisen. ITN tyckte sig finna dem i Trnopolje. En mager man + taggtråd lika med naziläger. För den som tittar efter finns det dock hönsnät under taggtråden. De som filmade stod i en inhägnat område för jordbruksredskap. Ett jugoslaviskt TV-team besökte platsen samtidigt som brittiska ITN. På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den "magre mannen" inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992. Han blir intressant därför att han liksom taggtråden passar in i fotografens förväntningar på symboler för koncentrationsläger.

Men — ITN:s bild är inget bevis för serbiska "dödsläger". Phillip Knightley, expert på propaganda och författare till klassikern "Krigets första offer är sanningen", har understrukit detta. Jag menar att det kan sägas bortom allt tvivel att "bilden inte är vad den av många påstods vara", för att låna en formulering av Knightley.

ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men på frågan om det fanns koncentrationsläger eller inte i Bosnien 1992 ger bilden inget svar alls. Den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat. Men så kom den att uppfattas. Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild vände världsopinionen.

För ITN var filmsekvensen en journalistisk bragd. I en annons för den egna TV-kanalen citerade man Sunday Times 9/8/92: "Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien". I annonsen fanns "bilden på den magre mannen". Det är en korrekt beskrivning. Så stark var bildens symboliska laddning.

Till saken hör också att alla parter i kriget vid den här tidpunkten anklagade varandra för att driva koncentrationsläger. Det är ingen tillfällighet heller att Trnopolje och Omarska ligger ganska nära Jasenovac, andra världskrigets vidriga ustasja-fascistiska koncentrationsläger. Uppgifter om hur många som mördats i lägret användes vid denna tid som slagträn i nationalistisk debatt, särskilt av Kroatiens president Franjo Tudjman, som ville göra upp med den kroatiska skuldbördan.

Hur förhöll det sig då i verkligheten? I sin bok hänvisar Diana Johnstone till uppgifter från Internationella Röda korset hösten 1992. Då fanns i Bosnien 25 interneringsläger med 2.692 civila fångar. Av dessa hölls 1.203 av bosnienserberna i åtta läger. Muslimerna hade 1.061 fångar i tolv läger och kroaterna fem läger med 428 fångar. Muslimer och kroater släppte inte in några journalister i sina läger. Inga bilder därifrån nådde medierna. Bosnienserberna däremot inviterade journalister till lägren för att motverka de rykten som florerade. Resultatet blev det motsatta.

Detta måste kunna diskuteras utan att bli hängd som "folkmordsförnekare" — och utan att på minsta vis bagatellisera de oerhörda lidanden som drabbade i all synnerhet den muslimska befolkningen i kriget.

Mer än tio år har gått sedan denna fas av kriget i Bosnien. Är inte det viktigaste nu att försöka nyansera historieskrivningen av 90-talets krig på Balkan — också för att göra samtiden rimligt begriplig? Krigens betydelse är konsekvensrik, inte bara för folken i före detta Jugoslavien. Min åsikt är att Ordfront gjort en väsentlig insats genom att blåsa liv i en alldeles avgörande samtidsdebatt. Förlaget borde också ge ut Diana Johnstons bok!

Sören Sommelius är kulturskribent i Helsingborgs Dagblad, författare till fyra böcker om konflikter och krig på Balkan, bland annat "Mediernas krig i det forna Jugoslavien". Knuten till TFF i Lund, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning.