Jan Hagberg: Inlägg

Refuserat av Svenska Dagbladet.


För den som är insatt i förhållandena på Balkan är det klart att den mainstream-journalistiska bilden av inbördeskrigen i det forna Jugoslavien måste revideras. Hur krigen har börjat, deras omfattning — och inte minst att människor av alla nationaliteter har drabbats hårt. Utan sådan kunskap blir den fortsatta händelseutvecklingen på Balkan, som det låga deltagandet i de serbiska presidentvalen — nu senast 38 % — eller att den väststödda regeringen i Kroatien sannolikt kommer att kastas ut och ersättas av det nationalistiska HDZ i de förestående valen obegripliga. Ett försiktigt steg i riktning mot en sådan omvärdering togs av Tonchi Percan i hans inlägg "Kan vi lita på FN nu?" på SvDs Brännpunkt den 14/11. Ett ännu större och viktigare dokument som länk till en omprövning av krigen är boken Fools´ Crusade, skriven av amerikanskan Diana Johnstone.

Johnstone intervjuades i nr 7-8/2003 av Ordfront Magasin (OM) i somras. Flera månader senare, när det aktuella numret av tidningen inte längre finns tillgängligt ute på diskarna, går Bonnierpressen med Dagens Nyheter i spetsen till stormangrepp mot OM, intervjuaren och Johnstone. Läsarna ges ingen chans att bilda sig en självständig uppfattning om henne eller boken. Invektiven haglar. Syftet med angreppen synes främst vara att förhindra en utgivning av boken på svenska, men också att tysta en uppkäftig tidning genom krav på byte av redaktionschef. Var boken finns förtigs, men intresserade läsare kan hitta det engelskspråkiga originalet via Internet.

Enligt liberalismens yttrandefrihetsideal — alltså det som predikas, inte det som praktiseras — ska man ta tag i sin motståndares bästa argument och ge denne tillfälle att utveckla dem. DNs Maciej Zaremba klargör den 14/11 magnifikt och pedagogiskt en helt annan tolkning. Han skriver: "Yttrandefriheten - eller snarare tryckfriheten är ett medel — inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen 'säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upplysning'. Det betyder att artiklar som motverkar upplysningssyftet — till exempel medvetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp - förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar … är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den."

Problemet är vem som avgör vad som är medvetna lögner eller kränkande — läsarna eller redaktionen (genom att hindra motsidans argument att nå läsarna). Den som har läst Diana Johnstones väl dokumenterade, sakligt resonerande och mycket balanserade bok kan knappast hävda att den är vare sig lögnaktig eller kränkande för någon av parterna (till skillnad från exempelvis DN-kollegan Christian Palmes ensidiga och demagogiska pamflett "Om ondskan i vår tid"). Zarembas och DN:s uttalade syfte är att stämpla Diana Johnstones ståndpunkt som "olovlig" i den svenska debatten, inte att med sakliga argument vederlägga den. Med den utgångspunkten refuserar också DN artiklar som kan nyansera bilder av händelseutvecklingen. Anmärkningsvärd är också kritiken mot Ordfront Magasin från Svenska Penklubbens styrelse under ordföranden Ljiljana Dufgrans ordförandeskap. Att undertrycka den offentliga debatten trodde jag knappast var en uppgift för Svenska Pen.

Diana Johnstone ger en historisk och politisk bakgrund till konflikterna på Balkan. Bildandet av staten Sydslavien (Jugoslavien, ursprungligen "Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike") efter första världskriget har samma upprinnelse i — och kan jämföras med — 1800-talet historiska utveckling, som ledde till bildandet av ett Tyskland över trosgränserna och ett enat Italien. Hon beskriver den ohyggliga tyska krigföringen riktad främst mot serber, judar och romer i Jugoslavien under andra världskriget. Jugoslaviens öde är att det är befolkningsmässigt mindre och att det ständigt har legat i konfliktpunkten mellan olika stormakter.

Johnstones huvudpoäng beträffande Srebrenica och andra tragedier under alla 1990-talets krig är: Ju större ohyggligheter som begåtts, desto större bör ansträngningarna vara att förhindra krig — eftersom krig är den förutsättning som leder till ohyggligheter av alla slag. I stället har "Srebrenica" använts som symbol för att rättfärdiga så kallade "humanitära" eller "preventiva" krig under ledning av USA, vars egna styrkor har begått många ohyggligheter (Vietnam, massaker på irakier efter vapenstilleståndet 1991, Panama osv) och vars regering, samtidigt som den dömer andra, vägrar underkasta sig varje internationell prövning.

Stormakter har alltid erbjudit ädla "humanitära" förevändningar för att ensidigt attackera och erövra andra länder. Men andra, mer materiella intressen är alltid inblandade. USAs invasion av Irak bör ha gjort detta klart för dem som inte förstod poängen med Kosovokriget 1999, säger Johnstone i en kommentar till kritiken mot henne.

I höst har jag under en av mina resor runt det forna Jugoslavien sedan bombkriget 1999 träffat läkaren, som obducerat och dokumenterat mer än 1 000 serbiska offer efter muslimska räder mot de serbiska byarna runt Srebrenica. Det uppseendeväckande är att de dokumenterade morden begicks under tiden från det serbiska nyåret 1993 fram till det som nu kallas händelserna i Srebrenica i juli 1995. Obduktionsprotokollen har gång efter annan lämnats över till Haag men "glömts bort eller bara försvunnit" ur en rad domares händer. Den kände domaren Richard Goldstone är en av dem. Först nu har Haag tagit i protokollen, vilket sent omsider lett till att den muslimske militieledaren Nasir Oric gripits och också förts till Haag. Om det finns knappt en rad i svensk press. I Christian Palmes bok om ondskan omtalas Oric som en karismatisk ledare för muslimerna.

Samme läkare har också visat mig dokument och obduktionsprotokoll från inbördeskrigens första massaker under 1990-talets krig, dvs kroaternas massaker på serber i Gospic i september 1991 — en händelse helt ignorerad av västliga media, trots att den i mycket satte dagordningen för de fortsatta krigen. Även FNs svek under denna period är det mycket tyst om. Hur den ena resolutionen efter den andra till skydd för serberna i det administrativa området Kroatien togs i början av 1990-talet, utan att omvärlden sedan rörde ett finger när dessa resolutioner på löpande band överträddes.

Utan att dessa frågor kommer upp på dagordningen kommer Balkan att förbli ett blödande sår för Europa. Vår historiska erfarenhet borde säga att detta kan bli mycket farligt.