Gustaf von Platen skriver i sina memoarer om de mediadrev han råkade ut för i början av sin publicistiska karriär. Den erfarenheten gjorde att han för resten av sitt liv blev på sin vakt när alla medier började jagade i flock. Han kom att se som sin uppgift att också försöka se saken ur "rävens perspektiv".

Själv blev jag i november förra året utsatt för ett mediadrev med anledning av en artikel jag publicerat i Ordfront magasin. Artikeln som i huvudsak var en intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone ifrågasatte den etablerade historieskrivningen om Jugoslavienkonflikten. Maciej Zaremba och därefter en rad andra skribenter i press, radio och TV anklagade mig för att bland annat kränka krigets offer, förneka folkmord och förmedla falska uppgifter.

Jag tog del av kritiken men kom fram till att jag kunde stå för min artikel. Dock hade jag gjort mig skyldig till ett sakfel vilket jag medgav i ett inlägg i DN. Med facit i hand ångrade jag att jag inte skrivit artikeln annorlunda på några ställen och kanske försökt att gardera den bättre mot dem som ville läsa den som fan läser bibeln.

Mediadrevet som riktades mot mig och Ordfront var relativt sett av ganska ringa omfattning. Men det har fått allvarliga konsekvenser för debattklimatet i Sverige vad gäller Balkanfrågan och för Ordfront.

Varför väckte min artikel sådan anstöt? Var det åsikterna?

Kanske, men det är inte en tillräcklig förklaring. Inga andra blev utsatta för den mediala storm jag drabbades av trots att de framförde liknande åsikter. I den mån åsikterna släpptes fram. Mediernas agg mot en viss slags åsikt i Jugoslavienfrågan yttrade sig i att en rad artiklar refuserades men mediadrevet sparades för mig och Ordfront.

I ett av de få forum som tillät avvikande röster att komma till tals, Brännpunkt i Svenska Dagbladet, förnekade Balkanforskaren Kjell Magnusson att man kan tala om ett folkmord i Bosnien. "Inget folkmord, Zaremba" var rubriken. Det vill säga han förnekade just det som var Zarembas huvudanklagelse mot mig, men Svenska Dagbladet eller Magnusson drabbades inte av någon mediastorm. Zaremba skrev aldrig någon artikel med rubriken "SvD förnekar folkmord på Balkan". Det ledde inte till någon debatt i Studio Ett. Sören Sommelius hyllade i en recension i Helsingborgs Dagblad Diana Johnstones bok men Sören Sommelius och Helsingborgs Dagblad drabbades inte av någon mediastorm. Det blev aldrig någon nyhet i SVT:s Kulturnyheterna

De åsikter jag och Diana Johnstone framförde var anstötliga för många men räcker inte som förklaring till mediadrevet. Viktigt var även att artikeln publicerades i Ordfront magasin. Många debattörer, redaktioner, tidningar och bokförlag skulle inte ha något emot att Ordfront — av konkurrensskäl eller av politiska skäl — försvann eller bytte inriktning. Ordfront är det största mediaföretaget med en viss vänsterprofil. Tidningen når närmare hundratusen läsare varje nummer och förlaget säljer flera hundratusen böcker varje år — en maktfaktor i svenska medier.

Det normala i en debatt är att det är artikelförfattaren som angrips, inte det forum som artikeln publiceras i eller den organisation som äger forumet. Det anses ovidkommande. I Balkandebatten lades emellertid stor vikt vid att min artikel publicerats i Ordfront magasin.

Redan i rubriken till den artikel av Maciej Zaremba som drog igång debatten var kopplingen gjord: "Ordfront förnekar folkmord på Balkan". Zaremba länkade också detta Ordfront till brunvänstern genom följande guilt-by-association-resonemang: Eftersom jag refererar en uppgift ur en artikel som publicerats i den brittiska tidningen Living Marxism som enligt Zaremba är brunvänster är också Ordfront magasin och Ordfront brunvänster. Ett sådant resonemang är intellektuellt värdelöst men hindrade inte att slutsatsen — att Ordfront är brunvänster — kom till flitigt bruk i debatten, bland annat av Thomas Nydahl i Sydsvenska Dagbladet, Steve Sem-Sandberg i Svenska Dagbladet, Per Svensson i Expressen och en osignerad ledare i Expressen.

Liknande debattmetoder har använts tidigare mot Ordfront. Förra året angrep till exempel Cordelia Edvardson i Svenska Dagbladet Ordfront för en krönika som Katarina Mazetti skrivit. Edvardson nämnde inte krönikörens namn. Rubriken var "Ordfront har förlorat all heder".

Om ambitionen varit att verkligen granska Ordfront magasins insatser om de jugoslaviska krigen hade man varit tvungen att granska tidningens insatser under en längre period. Men det gjorde man inte. För då hade slutsatserna inte blivit de rätta. Från 1993 och framåt har Ordfront magasin publicerat ett trettiotal artiklar i Jugoslavienfrågan med olika perspektiv. Under hela denna period har jag varit redaktionssekreterare eller redaktionschef. En som undersökt Ordfront magasins insatser är Erik Wijk. Han kom fram till att publiceringen av min intervju är "första gången som Ordfront på allvar söker ge en motbild mot den förhärskande antiserbiska, FN-skeptiska och Natovänliga linje som dominerat svensk debatt".

Debattens huvudsyfte var alltså att komma åt Ordfront. Detta var också den första tiden den rådande tolkningen inom Ordfront.

Ordfront magasins chefredaktör Leif Ericsson distanserade sig i DN den 13 november delvis från min artikel men hävdade att DN och Zaremba smutskastar Ordfront. Ordfronts generalsekreterare och vd Gertrud Åström skrev i Ordfront magasin 12/03 att "DN förtalar Ordfront".

Allt väl, så långt. Ordfronten verkade hålla för angreppet. Men sedan bytte Ordfronts ledning plötsligt kurs.

Den 23 november beslutade Föreningen Ordfronts styrelse att det var fel att publicera min artikel. Styrelsens angav fyra argument - alla ohållbara enligt min mening. Bland annat skrev styrelsen i ett öppet brev att min artikel var för "okritisk" vilket knappast är något journalistiskt brott. I Ordfront magasin 1-2/04 publiceras fyra intervjuer som inte är mer "kritiska" än min. Styrelsen implicerar också att min artikel innehåller allvarliga sakfel men har till dags dato inte kunnat specificera felen.

Den 25 november skrev Ordfront magasins chefredaktör en artikel i DN där han ångrade publiceringen. Leif Ericssons slutsats byggde på att det skulle vara flera grova sakfel i Diana Johnstones bok Fools’ Crusade (och därmed i min artikel). Noam Chomsky har i ett brev till Ordfront påpekat att Leif Ericsson gör felaktiga tolkningar av vad Diana Johnstone skriver. Edward S. Herman har mycket detaljerat tillbakavisat Leif Ericssons kritik. Om han har rätt är det istället Leif Ericsson som gjort sig skyldig till en rad sakfel. Men Edward S. Hermans artikel refuserades och läsarna fick aldrig någon chans att bedöma vem som har rätt. DN:s kulturredaktion refuserade även två repliker av Diana Johnstone som var direkt påhoppad — ett uppenbart brott mot god publicistisk sed.

Vid denna tidpunkt upphörde mediadrevet. Jägarna verkade nöjda trots att räven undkommit. Eller kanske just därför. Det som nu hotar Ordfront är en inre splittring — en situation som kan skada Ordfront vida värre än mediadrevet.

Genom sitt öppna brev gjorde Föreningen Ordfronts styrelse två kontroversiella ställningstaganden. Man vek ner sig i yttrandefrihetsfrågan och man tog indirekt ställning i Jugoslavienfrågan (mot mina och/eller Diana Johnstones åsikter). Hade styrelsen nöjt sig med att bemöta kritiken mot Ordfront, sagt att artikelförfattaren står för artikeln, att styrelsen inte tar ställning i sakfrågan och uppmanat till mer debatt (det vill säga, den inriktning Gertrud Åström slagit in på i sin ledare i Ordfront magasin 12/03) — hade Ordfront kunnat gått stärkt ur striden. Man hade stått enat utåt. Och inåt hade man haft stora möjligheter att hålla samman de som tyckte det var rätt att publicera och de som tyckte det var fel. Ordfront magasins spalter hade kunnat öppnas på nytt för en diskussion. Ordfront hade kunnat ta initiativ till offentliga debatter och seminarier.

Även styrelsens öppna brev hade kanske kunnat läggas till handlingarna om det inte hade fått sådana omedelbara konsekvenser för Ordfront magasin. Till Ordfront magasin 1-2/04 - det första numret där Ordfront har verklig möjlighet att bemöta kritiken - refuserade chefredaktören en mängd artiklar, bland dem tre av fasta medarbetare, som hade en avvikande uppfattning i Balkandebatten. De redigeringsprinciper som den etablerade pressen tillämpat övertogs av Ordfront magasin. I ett öppet brev till Ordfronts ledning skrev Dan Josefsson att detta "är censur av en omfattning som jag inte tror är möjlig på någon av de liberala tidningar jag tidigare kritiserat. Och denna sanslösa mörkläggning sker på Ordfront magasin - det fria ordets påstådda bastion i den svenska offentligheten." De artiklar som publiceras har ett perspektiv som i stort överensstämmer med det som nyss stått att finna i Dagens Nyheter och Expressen. Ordfronts existensberättigande — att lyfta fram alternativa tolkningar till de härskande — uppförde att existera, åtminstone temporärt.

Strax efter att refuseringarna blev kända tog två av de refuserade, Carsten Palmaer och Erik Wijk, initiativ till ett upprop som kritiserade styrelsen öppna brev och chefredaktörens refuseringar. Uppropet skrevs under av 39 personer av vilka de flesta är författare på Ordfront förlag eller medarbetare i Ordfront magasin.

I uppropet som undertecknades av bland andra Roy Andersson, Maria-Pia Boëthius, Carl-Göran Ekerwald, Ronny Eriksson, Göran Greider, Stefan Jarl, och Eva Moberg står: "Vi, undertecknare, har olika perspektiv på krigen i Jugoslavien. Vi värderar Björn Eklunds intervju med Diana Johnstone på olika sätt. Men en sak är vi ense om: det enda sättet att slå vakt om det fria ordet är att låta alla viktiga röster komma till tals. Det fria ordet kan inte försvaras med censur, uteslutningar eller avskedanden. Det försvaras med ord och plats för publicering."

Några kontaktpersoner ansluter sig också till uppropet eller skriver egna upprop och uttalanden. Styrelsen för lokalavdelningen i Göteborg gör ett uttalande i vilket det bland annat står: "Vi protesterar mot Föreningen Ordfronts styrelses agerande i Zarembaaffären: Styrelsen har inte lyckats försvara vare sig yttrandefriheten eller Föreningen Ordfront mot Bonnierpressens hets. För chefredaktör Ericsson har vi därtill inget som helst förtroende längre: Efter att i första steget ha levererat ett svagt försvar för vår yttranderätt, har han i nästa steg de facto gått över på Bonnierpressens sida och därmed gett upp yttrandefriheten och skadat Föreningen Ordfront."

Hur opinionen bland medlemmarna i stort ser ut är det ingen som vet. Men styrelsen har knappast något fog för att — som man gjorde — påstå att man agerade på grund av "att så många medlemmar reagerat". I en sammanställning jag gjort över alla - av mig kända - e-postbrev som inkom till Ordfront under november och december visar det sig att en majoritet av breven är positiva till min artikel eller kritiska till mediakritiken av den. Av sammanlagt 105 inkomna brev kunde 59 kategoriseras så. 40 var kritiska till min artikel eller positiva till mediakritiken av den. 6 var neutrala.

Det var en mediastorm, ja, men ingen läsarstorm. Den panik som stundtals präglade några av de ledande Ordfrontföreträdarnas agerande var orsakad av mediadrevet, inte medlemmarna. Efter att mediadrevet upphörde vid månadsskiftet november-december tycks så gott som samtliga brev som inkommer ha udden riktad mot deras agerande.

Sprickan i Ordfront är ett faktum. På ena sidan styrelsen, den verkställande ledningen och chefredaktören med flera som fördömer publiceringen av min artikel och försvarar refuseringarna i Ordfront magasin 1-2/04. På den andra tre medlemmar i Ordfront magasins redaktion, de 39 undertecknarna av uppropet, Göteborgs lokalavdelning med flera som försvarar publiceringen av min artikel och fördömer refuseringarna.

En svår situation har uppstått. Svår men inte omöjlig att lösa för en klok ledning. Men istället för att försöka ena ordfronten igen lägger Ordfronts ledning mer ved på brasan i mitten av december. Då presenterar man ett förslag på personalnedskärningar där de mest drastiska nedskärningarna — 1,5 tjänster av 3,5 ska bort — drabbar samma enhet som varit mediadrevets mål, Ordfront magasins redaktion (Ordfront har sammanlagt ca 35 anställda). Om det är en tillfällighet eller inte vet jag inte men tidpunkten är inte den rätta för att undanröja alla tvivel. Åtgärden leder till ytterligare protester från bland andra ett tjugotal lokalt aktiva medlemmar. De ifrågasätter inte nedskärningarna i sig utan om det är en klok prioritering att skära så hårt just på Ordfront magasin som är medlemmarnas främsta utbyte av medlemskapet.

Det mediadrev som startade med Maciej Zarembas artikel uppnådde åtminstone kortsiktigt sina två mål, att diskreditera ett kritiskt perspektiv på Jugoslavienfrågorna och att komma åt Ordfront. För dem som bara får sin information via de etablerade medierna måste den kvardröjande slutsatsen vara att jag och Diana Johnstone står för en förfärlig syn på Jugoslavienkonflikten och att Ordfront magasin har publicerat en förfärlig artikel. Detta skulle Ordfront ha kunnat leva med. Att bli angripen av Bonnierpressen behöver inte vara en dålig sak. Jugoslavienkonflikten kommer förr eller senare att börja omvärderas även om så inte blev fallet den här gången. Allvarligare är splittringen inom Ordfront. Men kanske kan den få positiva effekter. Om den kan leda till att medlemmar och läsare engagerar sig mera aktivt i Ordfront, kanske Ordfront ska tacka Zaremba en gång till för att "den offentliga kritiken blev så sträng".

Björn Eklund