Björn Eklund: Brev till Föreningen Ordfronts styrelse

Ej tidigare offentliggjort.



Angående ert öppna brev

Jag har läst ert öppna brev om den artikel jag skrev om Jugoslavien i Ordfront magasin 7-8/2003. Jag respekterar självklart ert beslut och just därför försöker jag förstå vad ni menar.

Beslutet är att föreningsstyrelsen anser att artikeln inte borde ha publicerats. Så långt är det tydligt.

Det som är problematiskt är de, som jag ser det, fyra argument som anförs för detta beslut.

1. Artikeln var okritisk. Ja. Men varför är detta något klandervärt? Nästan alla intervjuer vi publicerat i Ordfront magasin är "okritiska" på ett liknande sätt. Intervjuer kan göras på många sätt och i olika syften. Det sätt jag valde är det vanligaste. Mitt syfte var aldrig att kritisera Johnstone. Mitt syfte var att genom intervju och referat från boken ge hennes syn på några viktiga aspekter av Jugoslavienkonflikten (därmed möjliggjorde jag för andra att ta ställning till hennes åsikter och ev. inleda en kritisk diskussion om dem). Hennes bok hade vid publiceringstillfället inte alls omnämnts i svensk press. I den bemärkelsen hade artikeln ett högt informationsvärde.

Varför var min intervju klandervärd på denna punkt? Jag tvivlar på att styrelsen menar att Ordfront magasin alltid ska publicera intervjuer som är kritiska till den intervjuade? Jag tvivlar också på styrelsen menar att Ordfront magasin alltid ska kritisera dem som för fram ett alternativt synsätt?

Nej, detta argument är obegripligt om man inte till det lägger ett icke redovisat antagande som ungefär går ut på att Diana Johnstone/hennes bok/hennes åsikter är "förskräckliga" på något sätt.

Jag finner det anmärkningsvärt att styrelsen, om än indirekt, uttrycker ett ställningstagande om Diana Johnstone/hennes bok/hennes åsikter. Varför ska styrelsen överhuvudtaget ha en åsikt i frågan? Ska styrelsen börja bannlysa också andra skribenter?

2. Artikeln brast i källgranskning. Ordfront magasins redaktion strävar självfallet efter att sakfel ej ska förekomma. Ändå är det något som förekommer i Ordfront magasin och i alla andra tidningar (och böcker). Oftast brukar dessa fel påpekas i ett senare nummer eller så erkänns de och rättas i en öppen debatt. Detta är den normala hanteringen. En sådan hantering kan självklart även tillämpas på den artikel jag skrev. Jag har redan medgett ett fel i DN. Detta innebär inte att artikeln faller.

Med hänsyn till det ovan sagda är även detta argument obegripligt. Det bli begripligt först om man till detta argument lägger ett icke redovisat antagande som ungefär går ut på att artikeln rymmer många, uppenbara och oerhört graverande sakfel.

Ett sådant antagande är felaktigt, menar jag. Kan styrelsen, vänligen, precisera vilka sakfelen är och var källgranskningen brustit?

3. Ståndpunkterna som framfördes i artikeln kunde felaktigt uppfattas som Ordfronts. Varför kunde de det? Jag är artikelförfattaren, det framgår tydligt, och står för de partier av texten som inte inleds med pratminus. Den intervjuade, Diana Johnstone, står för de partier som inleds med pratminus. Detta är journalistisk elementa.

Möjligen kan jag medge att bildtexten på s. 38 borde ha haft en signatur eller citattecken eftersom bildtexter normalt har redaktionen som avsändare. Men detta "fel" är självklart inte större än att det kan rättas i ett senare nummer.

4. Inga alternativa synsätt framfördes. Ordfront magasin har aldrig redigerats som radio- eller teveinslag i publicservice, dvs. att varje inslag ska vara "balanserat" och "objektivt". Jag tror inte heller att någon läsare någon gång haft sådana förväntningar på Ordfront magasin. Tvärtom har jag uppfattat det så att läsarna har uppskattat att Ordfront magasin görs efter mer subjektiva redigeringsprinciper. Jag gjorde Diana Johnstone-inslaget exakt så som vi brukar göra: Jag lät en intressant person få berätta sin version (och sedan får debatten och kritiken komma i ett senare nummer). I det här fallet - liksom i de nästan alla andra fall i Ordfront magasin - var intervjuaren positivt inställd till den intervjuade.

För övrigt framgår det tydligt redan av ingressen till min artikel att Diana Johnstone "starkt ifrågasätter den version som de etablerade medierna gett oss". Redan från början gör jag alltså läsaren medveten om att det finns (åtminstone) en annan version att förhålla sig till. Denna etablerade version är sedan starkt närvarande i hela min artikel som något som jag och Diana Johnstone hela tiden relaterar till. Det förekommer även ett utdrag ur Diana Johnstones bok som är hennes sammanfattning - kanske orättvis men ändå - av hur den etablerade versionen lyder.

Inte heller detta argument begriper jag alltså. Inget journalistiskt brott är begånget om alternativa synsätt inte redovisas (vilket ändå i viss mån var fallet i min artikel). Detta argument blir begripligt först om man lägger till ett icke redovisat antagande som ungefär går ut på att Diana Johnstone står för en "förfärlig" syn på Jugoslavienkonflikten.

Jag finner det återigen anmärkningsvärt att styrelsen indirekt tar ställning i sak i Jugoslavienkonflikten, dvs. här tar man ställning mot Diana Johnstones syn.

Min slutsats är att endast ett av argumenten - att ståndpunkterna som framfördes i artikeln kunde felaktigt uppfattas som Ordfronts - har en viss täckning men att det gäller endast en bildtext. Detta kan självklart inte på något rimligt vis vara en fråga för styrelsen.

De övriga tre argumenten som styrelsen framförde är obegripliga. De blir begripliga först om man till dem lägger några av er inte redovisade antaganden (som därför jag har tagit mig friheten att ovan rekonstruera). Följden blir att era argument då visserligen blir begripliga, men desto tveksammare. I samtliga tre fall innebär det att styrelsen tar ställning emot ett visst perspektiv i Jugoslavienkonflikten.

Personligen anser jag att det är självklart att styrelsen inte ska ta ställning till vad som är rätt och fel i Jugoslavienkonflikten. Styrelsen borde i ett sådan här situation endast uttala sig för att debatten i Ordfront magasin och annorstädes blir så fri och bra som möjligt. Särskilt anser jag att styrelsen i målsättningsparagrafens anda bör verka för att de röster som tenderar att undertryckas i debatten ska få komma till tals. Styrelsens öppna brev får emellertid den motsatta effekten: att sådana röster undertrycks än mer.

I sitt brev från den 20 november vädjade filmaren Roy Andersson till er att inte fatta ªförhastade, känslomässiga beslut´. Tyvärr måste jag konstatera att det var precis vad ni gjorde.

Björn Eklund

4 december 2003