Anders Björnsson: Historia och domar

Publicerad i Hufvudstadsbladet 30/11-03

Ett av de stora rättsfallen i Sverige på 1950- och 60-talen var den så kallande Helander-affären. 1951 hade regeringen till biskop i Strängnäs utnämnt Dick Helander. Kort därefter ställdes denne inför rätta för ärekränkning. Han skulle ha skrivit anonyma brev, vari övriga kandidater i biskopsvalet förtalades. Åtalet gillades, Helander dömdes till avsättning från biskopsämbetet. Efter resning kvarstod visserligen domen om ärekränkning, men den avsatte tillerkändes av Svea hovrätt såväl biskopslön som pension.

Helander, en kyrklärd, nekade konsekvent till anklagelserna, gav ut böcker i egen sak och hävdade att han visste vem som hade skrivit breven men att han inte kunde röja denne eftersom han i sådant fall skulle bryta mot sin tystnadsplikt. Det fanns onekligen försvårande omständigheter som talade till Helanders nackdel, men hovrätten fann trots detta att full bevisning inte förelåg i varje enskild del. Helander dömdes istället på "sammantagen bevisning".

Felaktigt dömd, skriver nu två jurister, advokat Anders Frigell och docent Marie Allen, i Advokaten (8:2003), organ för Sveriges Advokatsamfund. De har studerat DNA-analyser av ett 30-tal avsända brevkuvert och funnit, genom att jämföra med salivrester från brev som Dick Helander bevisligen skrivit, att någon annan än Helander har slickat och förslutit kuverten. Det kan inte, som det i tiden spekulerades om, ha varit två av dennes närmaste, hustrun eller den kvinnliga sekreteraren, eftersom DNA:t härrör från en man. Hade man känt till detta när domen föll, skulle Helander ha friats, säger Frigell och Allen.

Var alltså Helander oskyldig? Den slutsatsen kan man inte dra, menar författarna. Det är fortfarande sannolikt att han skrev breven, men bevisningen i sak mot honom har ytterligare försvagats — ehuru långt i efterhand. (Otydliga fingeravtryck som knöts till Helander fanns på två av brevpapperen.) Av allt att döma blev biskopen utsatt för övergrepp av rättsapparaten. Han borde ha friats. Så nära ett justitiemord man kan komma!

Denna utredning av Helander-affären reser ytterligare frågor. Ett domslut bär aldrig sanningsprägel i någon objektiv mening. Domstolen avgör inte vad som är sant eller falskt utan vad som är rätt eller fel. Den väger vad som talar för mot vad som talar emot. Detta kallas rättsskipning. Sanningssökande är något annat. En historiestudent som resonerade som rätten i Helander-målet, att fem bristfälliga argument sammantagna ger en stark argumentation, skulle få sin uppsats underkänd. Å andra sidan: domstolen i en rättsstat bör frikänna en trolig gärningsman om det föreligger minsta tvivel om hans skuld. På denna grund angreps Helander-domen redan i sin tid. En människa kan misstänkas och gripas men aldrig dömas på sannolika skäl.

Sanning och sannolikhet spelar däremot en roll för en rent vetenskaplig bedömning av en tvistefråga. Historieskrivningen kryllar av kontroverser om vad som faktiskt har inträffat eller kan ha inträffat. Tolkningar skiljer sig åt, slutsatser revideras fortlöpande. Detta är forskningens livsluft och har föga med rättvisa i juridisk bemärkelse att göra. När så kallade expertvittnen förs in i rättsprocessen, kolliderar olika begreppsvärldar — rimlighetsbedömning ställs mot sanningsprövning, utfall mot avsikt, faktaorientering mot moralföreställningar, "det allmänna rättsmedvetandet", vilket är en i hög grad subjektiv kategori.

En infekterad tidningsdebatt i Sverige rör frågan hur brutala handlingar som begicks under de jugoslaviska inbördeskrigen på 90-talet bör karakteriseras. Intressant nog är det mestadels journalister — inte kända för att tillhöra en helt igenom sanningssökande profession — som har argumenterat för att ett folkmord då inträffade, främst i anslutning till vissa händelser i Bosnien. Bevisningen, förutom av medierna själva förmedlade uppgifter, har bestått i hänvisningar till domar från krigsförbrytartribunalen i Haag och andra rättsakter. Sådana hänvisningar har gjorts från ömse håll, också av dem som anklagas för "revisionism" genom att förneka det påstådda folkmordets faktiska förekomst och förtiga eller förvränga ett givet faktaunderlag.

Tillvägagångssättet är tveksamt. Folkmord är ett brott för vilket det finns lagregler att bedöma och rättsmedel att beivra. Men det är också en företeelse för den historiska forskningen att pröva och värdera. Få — om någon — fackhistoriker har hittills lagt sig i debatten. Inte underligt. Historiska undersökningar tar tid och dessa händelser ligger ännu mycket nära i tiden. Det vore heller inte märkligt om olika forskare kom till olika resultat. Historia är en preliminär och många gånger kontroversiell vetenskap. Den ifrågasätter ständigt etablerade sanningar. "Revisionism" borde inte vara ett skällsord i den historiska forskningsprocessen; charlataneri förekommer i all mänsklig verksamhet.

Domen mot Dick Helander har ifrågasatts på vetenskaplig grund, med hjälp av DNA-teknik. Den kommer aldrig att upphävas.